…”och de bor i ett främmande land, detta land är en regn och en pöl. Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och de glider så fint utan köl. Där går en flicka som samlar på stenar, hon har en miljon. Kungen av träd sitter stilla bland grenar, i trädkungens tron. Där går en pojke som skrattar åt snö, där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar. Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar. Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket” (Olle Adolphson – Det gåtfulla folket)

Det gåtfulla folket av Olle Adolphson är en av mina favoritvisor som jag också valde att ha med när min dotter döptes. Men jag tycker även att den sammanfattar barn på ett så fint sätt. Barn är ett speciellt folk, ett folk som ännu inte hunnits formas av normer, värderingar och olika måsten. De har alla varsin ryggsäck som de bär på med olika innehåll och historier. De har alla olika drömmar om vad de vill bli när de blir stora och de har en förmåga att fantisera och resonera kring sin omvärld, en förmåga som vi vuxna har tappat i takt med att vi tog på oss alla våra vuxenkläder.

Hur svårt det än är och hur jobbigt det än må vara, måste vi vuxna alltid se och förstå barn utifrån varifrån de kommer (vad de har upplevt) och var de befinner sig nu (hur dessa upplevelser har format dem). Gör vi inte det finns det en risk att vi lägger skulden på barnet, att det är barnet som är jobbigt, att det är barnet som gör dumma saker och att det är barnet som inte kan/vill. Alla barn vill göra rätt, men alla barn har inte fått förutsättningarna till det. //Isabelle