Att vara familjehem idag är inte som det var förr – då kallades det fosterfamiljer och syftet var just att fostra barn. Idag strävar vi inom familjehemsvården att fostra, vägleda och framför allt läka barn. Att läka ett barn tar tid och ställer höga krav på dem som skall hjälpa barnet. Att vara familjehem kräver inte bara att man har tid och engagemang, man behöver också ha ett känslomässigt överskott och ett reflekterande sinnelag. Reflekterande sinnelag innebär att man kan mentalisera, dvs. se sig själv utifrån och andra inifrån där man reflekterar över frågor som:

• Hur kommer det sig att jag agerar/reagerar såhär? Vilka känslor, tidigare erfarenheter och behov gör att jag agerar/reagerar såhär just nu?
• Hur kommer det sig att barnet agerar/reagerar såhär? Vilka känslor, tidigare erfarenheter och behov gör att han/hon reagerar såhär just nu?

Ett av våra familjehem skrev ett mail till mig häromdagen, som på ett bra sätt belyser det reflekterande sinnelaget och varför det är så viktigt att kunna mentalisera kring sig själv, sina tankar och sitt beteende:

“Så frustrerande! Jag känner mig exkluderad, provocerad och det värsta är nog att jag dessutom känner att jag skäms. Jag skäms över att jag lät mig provoceras. Att jag kände mig utanför. Men lika mycket att jag agerade på de känslorna och slängde ur mig det jag gjorde. (…) Nu andas jag och försöker komma åt vad det är som skaver i mig. Jag vänder och vrider på situationen men kan inte komma på vad det var som egentligen triggade mig. (…) Just i denna stund är jag väldigt mänsklig, med egna behov. Jag andas och tänker att imorgon är en ny dag då jag kommer ha ny energi för att orka med. Det kommer att bli bra.” 

/Isabelle