Jag pratade med ett familjehem idag som uttryckte sorg över att hen tvingas bryta lojaliteten mot det placerade barnet. Barnet hade berättat något för hen i förtroende, uppgifter som jag sedan fick ta del av utifrån min roll som handledare. Anledningen till att lojaliteten bröts är inget konstigt – barnet berättade att hen varit utsatt för våld av sin förälder i ung ålder. Information som är viktig både för mig och för socialtjänsten att ta del av.

Det är en svår balans det där med lojalitet gentemot det placerade barnet. Att alltid vara lojal mot barnet kan innebära att barnet i ett längre perspektiv inte får rätt stöd, då information inte kommit fram till dem som kan bevilja stödet. Att bryta lojaliteten kan innebära att barnet inte vågar anförtro sig igen. Ett dilemma minst sagt.

Jag tänker att nyckeln är tydlighet och transparens. Att barnet från början och på vägen får information av familjehemmet att ”du kan lita på mig, men är det allvarliga saker som kommer fram är jag skyldig att berätta det vidare”. Att berätta vidare kan innebära information, orosanmälan eller polisanmälan. Om tydligheten brister finns risken att barnet anförtror sig och sedan känner sig lurad. Detta känner jag igen även hos socialtjänsten. Utredare informerar sällan barnen om vad deras utsagor/samtal kan leda till (vård utanför hemmet, att föräldrarna polisanmäls), med förevändningen att de ”annars inte får informationen och därmed inte kan hjälpa barnet”. Detta är fel. Barn måste få veta vem de träffar, varför de träffar personen och vad som kan hända om de delar med sig av sin historia. Det är på grund av brist på tydlighet och transparens som barn förlorar tillit till vuxenvärlden. Att barn får vara delaktiga och ha en känsla av sammanhang (KASAM) är dessutom reglerat i barnkonventionen. //Isabelle