Jag var på ett uppföljningsmöte idag tillsammans med en ungdom, ett familjehem och ansvarig socialtjänst. Ungdomen var motvillig till medverkan men efter uppmuntran från familjehemmet valde hen att delta. “Det är viktigt att du berättar om ditt missnöje”, sa vi vuxna. “Varför ska jag prata när ingen lyssnar?”, sa ungdomen.

Det är sedan länge reglerat i Barnkonventionen att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Regeringen antog Barnkonventionen som svensk lag from 1 januari 2020 med betoningen att barnets rättigheter skall beaktas vid avvägningar och bedömningar som görs i beslutsprocesser som rör barn. Detta betonas även av Barnombudsmannen – barn skall vara delaktiga i beslut som rör dem. Det är viktigt att lyssna på barnet, som ofta ser olika på samma sak och som tycker olika saker är viktiga. Forskning visar att barn och unga faktiskt vill påverka och delaktighet främjar hälsa, självständighet och frigörelse. Framför allt – barn kan, mer än vi vuxna tror!

Så varför ska ungdomen i fråga prata? De där orden fastnade hos mig och jag har funderat på det resten av kvällen. Vi vuxna tenderar att höra vad barnet säger, men lyssnar vi verkligen? Och varför tror vi per automatik att våra åsikter väger tyngre? Barn äger rätt till sin egen historia och vill gärna vara delaktiga i planeringen av sitt liv – bara vi låter dem.

/Isabelle